I want to break free
Det förväntas vara så glamoröst; geniunt exalterande och mer eller mindre fabuöst. Vem vill inte vidga vyerna och ta det där avgörande steget, boka enkelbiljetten för att kunna säga "jag vet inte när jag kommer tillbaka" ?
Men det finns en annan sida också. Den som inte är så glamorös. Den fasen då man inser vad som faktiskt håller på att hända. Just nu är jag där, och allting känns genuint jobbigt. Men jag accepterar det för jag vet att det är en del av resan. Och jag tänker låta det kännas jobbigt tills det inte gör det längre för det finns ingen vits med att låtsas som att detta vore en dans på rosor. För det är det inte.
När allt kommer omkring så handlar det ju om att ge upp allting som trots allt är min trygghet, för någonting helt främmande på andra sidan jorden. Och om inte det får varningsklockorna att ringa så vet jag inte vad jag skulle tro. Även fast jag känner såhär nu så vet jag ju att 98% av tiden så vill jag inget annat än att tiden ska gå snabbare; jag vill åka nu och helst igår. Jag har väntat på detta i 6 år och just därför kan jag med godan ro tycka att det är svinjobbigt just nu, för när allt kommer onkring så är det just detta som har varit mitt mål, min drivkraft när livet har gått emot mig på alla sätt och vis. Så jag vet helt enkelt att jag gör 100% rätt för mig när jag går emot allt som säger åt mig att jag inte borde åka.
Det finns ingen vits med att dela annat än verkligheten, det finns ingen vits med att försöka censurera eller på något sätt försköna vad jag går igenom, för då kan jag lika gärna lägga ner på en gång. Jag tror verkligen på att ärlighet varar längst, inte minst emot mig själv. Att bara färglägga halva tavlan har ingen någonsin kommit speciellt långt med, och det lär inte jag heller göra. Så det är vad det är.
