#visomälskarbarnradiobilarna

Jag har precis i dagarna insett - eller iallafall accepterat - att vi verkligen är inne på slutspurten på grönansäsongen. Innan jag började där i april viftade jag bort allt snack om "grönanbubblan" och att alla andra vänner och bekanta hamnar på stand by; "du kommer inte ha något vanligt liv och heller ingen fritid." Vad är det för marknadsföring; vad är det för jobb ? Man kan väl omöjligt bli så uppslukad av ett vanligt jobb, jag menar gränsen måste väl gå någonstans ? Vänta va, vilken gräns ? Jag har mer eller mindre bott på jobbet sen i april. Eller rättare sagt, jag har varit på jobbet mer än vad jag har varit hemma. Vad är fritid ? Well, what do I know. 
Med handen på hjärtat kan jag inte direkt påstå att självaste arbetsuppgifterna är sådär jätteroliga, men det är allting runt omkring som gör det till det som det faktiskt är. Att bli ihjälskrämd av ett utklätt monster är en sak, fantastiska arbetskamrater är en helt annan. Underbara barn (vissa av dem kommer jag aldrig glömma) och mindre underbara föräldrar. Förjävliga barn och helt fantastiska föräldrar. Och som på alla andra arbetsplatser där service är ledordet så finns det ju självklart vissa "moments" som man inte vet om man ska skratta eller gråta åt. (End of story.) 
Med morgondagens pass inräknat har jag 17 pass kvar. Kan tyckas mycket, men dagarna flyger iväg vill jag lova. Jag undrar vad tanken är att jag ska göra med mitt liv efter dessa 17 pass, det är liksom bara ett stort frågetecken. Det är dock någonting jag ska överlägga med mig själv och inte hela cybervärlden. Med detta sagt vill jag passa på att säga TACK till alla som har förgyllt den här säsongen på ett eller annat sätt; jag vet att den inte är slut än, men det är inte långt kvar. Jag har hört att sista dagen är rätt emotionell (finare beskrivet), så vi kör en throwback till sista dagen i nian tycker jag !
(Hashtagen där uppe är förresten officiell)
Side note: there's no such thing as barnradio, right ? 
 
 

Better sorry than safe

Nu kör vi.
Femte gången gillt. Varför försöker jag ens inbilla mig att jag kan driva en blogg, för det kan jag inte. Inte utan att tröttna efter ett x antal månader. Men vad gör man inte. 
Vad jag där emot kan garantera under de månaderna som jag faktiskt lyckas hålla liv i den här, är att det kommer vara 100% fritt ifrån tråkiga vardagstexter. För, med handen på hjärtat; ingen bryr sig om vad du precis har ätit till frukost. Jag ber om ursäkt om jag just skruvade till någons världsbild med detta konstaterande, men det är faktiskt sant. 
Vad är tanken då ? Jag vet inte riktigt. Jag gillar att skriva och att få ner tankar konkret, även fast jag kan vara ganska dålig på att sortera dem. But hey, let's give it a go.
 
Enjoy.