Happiness is not a destination, it's a journey

Just nu sitter jag i mitt fönster och dricker te, lyssnar till regnet och bara försöker ta in och förstå allting som jag är tacksam över. Det är så mycket. Det är inte förens man stannar upp och tänker efter som man förstår hur viktigt det är att göra just det - no matter what life throws at you. 
Vi har en förmåga att ta det mesta för givet, att vi liksom förväntar oss att det som alltid har varit, alltid kommer att vara. Jag tror någonstans att alla människor någon gång i livet kommer till ett vägskäl där de antingen kan välja att fortsätta som de alltid gjort, eller välja att vika av för att, på ett eller annat sätt, börja om på nytt. Inte nödvändigtvis börja om på nytt som i glöm-allting-och-låtsas-som-att-du-aldrig-gått-den-vägen, utan snarare det-där-var-inte-så-jävla-smart-så-du-får-en-chans-till. Det är väl inte alltid man inser chansen man får när man är mitt i den, men när man ser tillbaks så var det just det ögonblicket som var avgörande. 

Jag är tacksam över så mycket. Jag är stolt över otroligt mycket. 
Jag är så tacksam över att jag har fått den här chansen, att jag kan åka iväg och göra det jag så länge drömt om. För mig är det så mycket mer än ett år utomlands. Hela den här känslan och friheten ligger så djupt rotad inom mig så det förmodligen bara är jag som förstår. Men det gör mig inget för jag känner mig trygg i det, jag känner mig trygg för att det är just det här som har varit min drivkraft. Genom allt. Ofta osagd, men gnistan har altid funnits med mig och det är det som räknas. 
 
Jag är så nära mål. 
Happiness is not a destination, it's a journey. 
Det handlar inte om att jag tror att det är just denna resa som kommer göra livet för alltid fantastiskt, det handlar mer om att jag fram tills nu har uppnåt och klarat av så mycket (I can't even begin to explain) och hittat en trygghet i mig själv som jag aldrig någonsin har upplevt förut. Detta är början på någonting bra. En fortsättning på det som har varit, och samtidigt början på någonting som förmodligen kommer ta mig above and beyond.
 
Jag är tacksam för livet. Otroligt tacksam.
Everything happens for a reason.
Jag tror att allting som händer; allting vi går igenom och allt vi är med om tar oss dit vi var menade att vara. Och det var menat att jag skulle vara här. Det var meningen att jag skulle få den historia jag fick för att kunna använda den till det som är menat för mig. Och det var meningen att jag skulle vara här. 
 
22 dagar kvar, sen bär det av. Och jag har återfunnit min trygghet. Jag känner mig åter igen tillfreds med tanken på vad som kommer att hända. Jag är inte rädd, för jag har mig själv och det är tryggt nog. 

I want to break free

Det förväntas vara så glamoröst; geniunt exalterande och mer eller mindre fabuöst. Vem vill inte vidga vyerna och ta det där avgörande steget, boka enkelbiljetten för att kunna säga "jag vet inte när jag kommer tillbaka" ? 
Men det finns en annan sida också. Den som inte är så glamorös. Den fasen då man inser vad som faktiskt håller på att hända. Just nu är jag där, och allting känns genuint jobbigt. Men jag accepterar det för jag vet att det är en del av resan. Och jag tänker låta det kännas jobbigt tills det inte gör det längre för det finns ingen vits med att låtsas som att detta vore en dans på rosor. För det är det inte.
När allt kommer omkring så handlar det ju om att ge upp allting som trots allt är min trygghet, för någonting helt främmande på andra sidan jorden. Och om inte det får varningsklockorna att ringa så vet jag inte vad jag skulle tro. Även fast jag känner såhär nu så vet jag ju att 98% av tiden så vill jag inget annat än att tiden ska gå snabbare; jag vill åka nu och helst igår. Jag har väntat på detta i 6 år och just därför kan jag med godan ro tycka att det är svinjobbigt just nu, för när allt kommer onkring så är det just detta som har varit mitt mål, min drivkraft när livet har gått emot mig på alla sätt och vis. Så jag vet helt enkelt att jag gör 100% rätt för mig när jag går emot allt som säger åt mig att jag inte borde åka.
Det finns ingen vits med att dela annat än verkligheten, det finns ingen vits med att försöka censurera eller på något sätt försköna vad jag går igenom, för då kan jag lika gärna lägga ner på en gång. Jag tror verkligen på att ärlighet varar längst, inte minst emot mig själv. Att bara färglägga halva tavlan har ingen någonsin kommit speciellt långt med, och det lär inte jag heller göra. Så det är vad det är. 

"Every day say to yourself 'this future is for me'"

Tänka sig att det nu är 46 dagar kvar till avresa. 46. Det var ju 98 nyss.
Igår upplevde jag en smärre existenskris tror jag, det var som att ett stort frågetecken som skrek "Vad fan håller du på med!?" flög över mig och nästan rotade sig, som ytterligare ett försök i att få den där lilla tvivlande delen inom mig att ta överhand. Den lyckades nästan. 
Någonstans tror jag att jag skulle bli mer rädd om jag inte kände såhär, det är nog mer än väntat att man ska freak'a när allt tryggt ska lämnas för någonting helt främmande. Det är som att ju närmre jag kommer, ju mer rädd blir jag för situationerna som jag övertygar mig om att jag faktiskt kan sätta mig in i. 
6 veckor.
Jag känner mig fullkomligt trygg med tanken på att jag trots allt har hittat en helt fantastisk familj, nu känner jag dock att jag hade uppskattat att de bodde lite närmre. Jag vet inte varför, men förmodligen för att 'andra sidan jorden' skrämmer skiten ur mig. Jag har insett att ju mer tiden går och ju närmre avresa jag kommer, ju viktigare är det att alltid ha någonting att göra. Jag kan inte längre sitta och göra ingenting, för då blir jag galen. Jag tänker för mycket och försöker hitta lösningar till problem som inte ens har uppstått, och som förmodligen inte kommer att uppstå för den delen heller. Så lösningen är helt enkelt att jag konstant försöker lära mig saker. Igår kväll satt jag i timmar och läste om, och försökte förstå, cancer och allt vad det innebär. Ju mer komplext någonting är ju mer spännande tycker jag att det är, så jag har nog att göra ett tag. Och som grädden på moset så läser jag en kurs i advanced nutrition på kvällstid, vilket är sjukt intressant. Med facit i hand och miljarder studier till mitt förfogande så är det helt sjukt hur mycket sjukdomar och liknande som kan förebyggas bara genom korrekt kosthållning (någon som antecknar eller ?). 
Jag inser också - ju närmre jag kommer - att jag har så mycket saker som behöver fixas, men som inte går att ta tag i förens om ca 5 veckor. Jag har ett konstant moln fyllt med att-göra-saker hängandes över mig 24 timmar om dygnet vilket inte gör omständigheterna bättre. But oh well.
Men alltså jag är så otroligt exalterad ! Trots resfeber och likande så har jag så svårt att förstå att detta är på riktigt. Tänka sig att det har gått 6 år sen jag först började fundera på detta. 6 år. Och nu är det som sagt 46 dagar kvar. Jag ska skype'a med kidsen imorgon, det kanske gör det hela lite mer riktigt.