"Like a small boat on the ocean..."

 Hösten börjar falla på plats.
Well, finally.
Det är så mycket roligt som äger rum inom den närmsta månaden; kryssning med världens finaste vänner och grönisar, cheerträningar som drar igång, utbildningar, gymnastik + koreografiläger med Sky och, såklart, Sveriges fetaste roadtrip går av stapeln om si sådär 39 dagar. Alltså PEPP är bara förnamnet. Och sen måste vi alla hålla tummarna för världens najsigaste jobb - say no more. Och så ska jag plugga också, sånt där som måste göras det med.
Sen kan vi ju bara prata om det faktum att jag aldrig lyckas komma ifrån cheerleadingen. Jag tror jag har sagt sen 2011 att jag ska sluta, men jag lykas alltid bli inblandad på ett eller annat sätt ca alldeles för tätt inpå tävling så nu tänkte jag att jag ska köra från början och inte bli inslängd sådär panikartat mot slutet. Så i år blir det juniorerna (och förmodligen till viss del miniminisarna) som får dras med mig, but it'll be fun. 
 
 
Sådär happy kan man va på jobbet. Throwback till när man behövde vinterkläder för att inte frysa ihjäl. För övrigt var jag så jävla uttråkad så jag trodde att jag skulle avlida. Håret var inte heller uppsatt - FY SKÄMS. Hittade för övrigt bilden på berörd coop's facebook. Lite smått awkward.
 

Annars då ?
Jo men det rullar på, solen går upp på morgonen och ner på kvällen - så som det ska vara alltså. Försöker väl mest reda ut vad livet har för plan för mig, inte det enklaste kanske men jag tror att jag kan va inne på rätt spår. Med cheerleadingen lindad runt lillfingret och fina vänner inom räckhåll så vågar jag tro att det ska lösa sig.
 

Whatever you believe about yourself on the inside....

Nu har jag äntligen börjat ta tag i livet igen.
Det tog mig ett tag att inse och landa i att det inte blev någonting med Australien; att det som har varit min värld så länge inte hände. Men jag har accepterat det nu. Och det var ingen fas, det var ingen impuls att åka dit oavsett vad folk tror. Jag vet för mig själv vad som fick mig att ta beslutet att trots allt inte genomföra det och det är bra nog. Jag tror så starkt på att saker händer för en anledning, bra som dåligt. Det finns en djupare baktanke med att det inte hände och det är jag övertygad om; om det så handlar om att de inte behövde mig eller att jag behövdes på hemmaplan istället, eller att jag måste påbörja allt jag vill göra för att utbildning etc ska klaffa längre fram. Jag är helt övertygad om att så är fallet och vidare är det helt okej att tycka att jag är galen. 
 
Jag tänker att en bild på en parkbänk från Kreta ju kan vara trevligt
 
Planen är att jag ska plugga klart gymnasiet vilket jag inte gjorde förut för att livet kom i vägen. Sen ska jag bli lågstadielärare. Otippat - jag vet, men skratta bäst som skrattar sist säger jag bara. Sen har jag planerat att få plats med cheerleading tre dagar i veckan, två extrajobb, och just'ja. vi ska klämma in en roadtrip i schemat också. Den går av stapeln i slutet av september och tanken är att den ska ta oss genom ungefär 3/4 av Sverige. Och ja, en selfiestick är inhandlad endast och enbart för det. Och som om inte det vore nog borde jag läsa klart min kostrådgivarkurs som är helt sjukt seg (för att jag tog ett lite för långt break) plus att jag har som mål att lära mig ett till språk inom en snar framtid. Jag inser nu att jag har så mycket att göra även fast det känns som att det inte finns ett skit. Och så ja, såklart, allt som jag hade tänkte lösa och ta tag i när jag kom hem igen tillkommer ju också. Wiie vad taggad jag är.
 
...is what you'll manifest on the outside