Venedig

Min nya kärlek.
Venezia.
 
Så mycket fint på en så liten yta. 
Turister i mängder. Mig själv inkluderad visserligen, även fast jag inte tycker om att klassa mig som sådan. Stora kartor fullt utvecklade i händerna på galenskapen själv; paraplyet i högsta hugg hos medresenären; solglasögonen halvt om halvt vilande på nästippen och regnjackan på. Det förstår väl vem som helst att man måste ha regnjacka i Venedig, där det är +30c och strålande sol? Som man ju har.
Det är något alldeles magiskt i att gå vilse i gränderna, där du trott dig ha gått genom kvarter efter kvarter men som sen visar sig att du bara gått runt i cirklar. Ja ja, bagateller.
 
 
 
 
Jag vet inte om det klassas som ren dumhet eller som någon form av sjukdomstillstånd att gå med på att betala 800-1000kr för att få sitta i en trång båt i 30min där man blir ofrivillig modell åt dumma turister som knäpper kort efter kort på en? (Ta't med en nypa salt). Jag vet inte, men några fina kort blev det iallafall - tackar som frågar.
 
 
Burano, färgernas by. Helt klart.
Behövs inte sägas mer.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Till helgen blir det en utflykt till Rom, efter det tackar jag för mig och styr stegen hem mot Svedala.
Tack för mig - hej!

Italien

En vecka har redan gått sen jag styrde stegen mot Italien och tog revanshen vid hornen. Sen jag åkte hem från Australien har jag svurit mig blå över att jag bara gav upp sådär. Men, allt har en anledning.
Och allt som är menat att vara kommer alltid att klara sig i slutänden.
 
Detta är min tolkning på au pairlivet i Florens:
Italien är charmigt. Det är kullerstensgränder och olivträd. Snirkliga vägar. Glass och solsken i mängder. Nya bekantskaper och vänner för livet. Det är tidiga morgnar med barnen som knappt är förståerliga då minstingen inte kan ett ord engelska. Men, på något sätt lyckas vi ta oss igenom det ändå.
Det är chokladkakor och varm mjölk till frukost. Kolhydrater till lunch och protein till middag. Det är att inte bli förstådd, men ändå betrodd. Det vilar ett stort ansvar på mina axlar dagarna i ända. Deras fina. 
Det är skratt och grått. Olivolja och bröd. Större och mindre utflykter. Det är svettlukten som osar över en så fort någon vänder sig om. Det är alla husmödrar som står inne på pizzeriorna och serverar med ett leende. Att parkera sina kundvagnar hej vilt inne på affären - gärna mitt i gången. Inte en enda höjer på ögonbrynen.
 
---
 
Florens. 
Vackra Florens.
Utsikten var fenomenal, backen upp var raka motsatsen. 
 
 
 
 
---
 
Nästa stop blir Venedig, till helgen. 
Ha det fint hörrni.

It happened

Hur sammanfattar man sju månader i ett inlägg?
Jag vet inte.
Men jag vet att allt och inget har hänt. Jag har gått och blivit löpare bara sådär - vem kunde någonsin tro det? - och det är något som räddar mig från stressen på en daglig basis, i och med det har jag avverkat mitt första lopp med det andra om ett par veckor; jag skulle vilja säga att jag med mitt mindset blivit frisk från min ätstörning, inget man skyltar med bara sådär kan man tycka - och då får man tycka det. En sjukdom oavsett psykisk eller fysisk är lika jävlig, och en milstolpe som denna är värd att skylta med. 
Jag har lärt mig hur mycket som helst om intellekt och biologiska mekanismer som typ är det mest intressanta någonsin. Det är så mycket som folk i allmänhet borde få lära sig som skulle underlätta så mycket för alla. Mer om det någon annan gång. 
Jag har en vision om att kunna göra vad jag vill när jag vill, och med det kommer också att vara ekonomiskt oberoende. Och under den rubriken passar en del roliga projekt in som endast är i uppstartsfasen nu så det blir mer om även det vid ett senare tillfälle. 
Cheerleadingen rullar på. Vi hade en minst sagt tuff start men nu börjar saker falla på plats och det känns riktigt roligt. 
 
 
 
Visioner. Jag har massor av visioner. Jag har hittat ett state of mind som tänker mer ur ett globalt och analytiskt perspektiv vilket gör att jag fått en hel del nya synsätt, mycket har säkert också att göra med att jag äter ordentligt så att hjärnan kan använda all kapacitet så att säga. Men det är häftigt - och samtidigt skrämmande - att inse sådant som har med mänskligheten att göra, hur små vi egentligen är, hur styrda vi är av samhället EGENTLIGEN etc. Inte för att vara den som är den, men jag tror att jag kommer lyckas med något spektakulärt i framtiden. Det är något som indikerar på det.
 
Nog om det.
Ha det fint hörrni.