Fritt för tolkning

Ibland får jag så otroligt ont i hjärtat.
Sådär så att det skaver ända in själen, nästan så att det värker ända ut i fingertopparna.
Idag fick jag det. Jag har det fortfarande.
Jag vill bara rycka tag i närmsta mänskliga varelse och skrika ut allt jag känner; att vi tillsammans måste rycka tag i det vi kallar samhälle och att vi alla måste ta vårat ansvar.
 
Jag ser det på så långt avstånd. Det är som att den lilla själen inte ens behöver komma fram runt hörnet innan det känns.  Att möta de där ögonen gör så ont. Att gå förbi de där ögonen gör ännu ondare. De skriker hjälplöshet. Det är det där blanka som skrämmer mig. De där blanka ögonen som nästan förskräkt synar mig på en halv millisekund; som egentligen inte skriker annat än "hjälp". 
 
Jag mötte de där ögonen idag. Och likt förbannat - och likt alla andra - gick jag förbi dem.
Sättet axelväskan snett hänger över den lilla kroppen, och något rytmiskt slår mot baksidan av låret - ofta prytt med ett par säckiga och något smutsiga jeans - känns så karaktäristiskt. 
 
Ibland ser man på så långt håll när något är fel. När allt är fel. När det har gått så fel att ögonen blivit blanka och rent av tomma. När det enda ögonen skriker är hjälp. Det gör så ont i mig för jag vet hur ont det gör i den där lilla själen som alla - inklusive jag själv - såg förbi. 
 
Vad är det egentligen som krävs för att man som medmänniska ska våga göra något ? Hur många blåmärken hinner man gå förbi innan spjutet liksom sätter sig så djupt in i själen, att man vågar reagera ? 
 
Jag vill inte se dem barnen framför mig så fort jag blundar, för det gör så ont i själen. Jag önskar mest av allt att jag kunde spola tillbaks bandet till när de där ögonen gick förbi mig, utan att jag hade låtit dem gå förbi. Det skriker i mig att någon måste rädda den där själen, att de där ögonen behöver få se ljus och färg igen.
 
Det går så snabbt. Det går så snabbt att gå förbi den där lilla själen; det tar desto längre tid att hinna tänka klart och reagera. Och ungefär då har den där lilla själen redan hunnit vika av runt nästa hörn och försvunnit. 
 
Det gör verkligen ont i hjärtat.
Jag önskar så att jag hade förmågan att kunna spola tillbaks tiden.
Jag förlitar mig på hoppet och önskar att någon ser den där själen. 
Tittar in i de där ögonen och förvandlar mitt hopp till räddning.
För hoppet är det sista som sviker. 

Things are about to get real

Okej, när jag först skapade min profil på *berörd hemsida* för au pairs och host families så fastnade jag för en familj i Canberra, och de tyckte inte jag var så tråkig heller. Vi pratade via facebook ungefär varenda dag under ett par veckors tid och jag kände mer och mer ju bättre jag lärde känna dem att det här är helt rätt.
Men såklart så fick de förhinder då pappan i familjen bytte jobb och då behövde gå upp i tid, vilket i så fall skulle ha gjort att jag behövde vara tillgänglig 50 timmar i veckan. Inte direkt optimalt om du frågar mig. Så jag fick helt enkelt glömma dem och gå vidare. Dock har jag, ända sen dess, varje gång jag har stött på en familj som verkar bra tänkt att "ja men tänk om de skulle höra av sig igen", vilket har gjort att jag nog ganska omedvetet har gått in lite halvhjärtat för alla som jag har stött på på vägen.
 
 
GUESS WHAT.
De hörde av sig igår !
Jag vet inte riktigt vad det betyder än, men jag kan säga som så att hon försöker pussla ihop det ganska flitigt där borta för att vi ska klaffa i tid. Jaha tänker ni säkert nu, vad gör man i Canberra ? Jag vet inte. Inte den blekaste faktiskt. Men jag känner som så att jag har känt hela tiden att just dem är så rätt, så det spelar inte så stor roll vart de bor någonstans. Jag har visserligen Melbourne, Sydney och Perth som alternativa städer innan Canberra (som för övrigt inte ens finns med på listan), men som sagt, det känns så rätt och jag hoppas verkligen att vi kan få ihop det. 
Canberra är ju för övrigt Australiens huvudstad, tro det eller ej, och ser mest ut som en cirkel. Och jag menar, Sydney ligger bara 3 timmar bort så jag ska nog klara mig. 3 timmar är för övrigt runt hörnet har jag fått lära mig. 
Så än så länge vet jag inte så mycket, men jag hoppas verkligen att detta ska funka. På något sätt känns det så overkligt, det enda vi behöver göra är egentligen att båda ska gå med på det och sen är det spikat. Okej det är väl lite mer invecklat än så, men principen. Tänk att allt som har varit så ovisst alldeles för länge nu kan vara utrett och bestämt inom någon vecka. Det känns helt galet, but boy am I thrilled. 
 
OVER AND OUT

Nyårshets och normer i ett nötskal

Jag fattar inte vart 2014 tog vägen.
Vad hände !?
Vem vet, försvann gjorde det iallafall. Så då blickar vi framåt tycker jag; nytt år, nya möjligheter. Eller ? All denna hets om att "försöka igen", "börja om", "ge det en ny chans" etc. Det är som att tolvslaget den trettioförsta december är någonting magiskt, som att alla dåliga vanor och det man är mindre stolt över på något förtrollande sätt ska försvinna på ca två sekunder. Fullkomligt realistiskt, eller hur ?
Vad jag också tycker är väldigt fascinerande är hur alla (läs: de flesta) viglar ut alla sina svagheter omkring de sista dagarna på året, ger löften om att "jag ska bli en bättre människa om två dagar, sju timmar, sexton minuter och femtioåtta sekunder." Jag håller med, det är rätt häftigt att våran så skadade planet överlevde ett år till, men jag menar det är inte mycket mer än en ny dag. Så länge du inte upplever någon sorts uppenbarelse eller liknande så kan man kanske inte förvänta sig så mycket. Vem har inte testat "på måndag börjar jag"-tänket ? Typ, på måndag ska jag äta nyttigare, från och med måndag ska jag inte göra såhär, från och med måndag ska jag tänka på det här etc...Ja ni fattar. Och ska jag vara helt ärlig så har jag så vitt jag vet aldrig sprungit på någon som tycker att det är ett vidare strategiskt tankesätt. Och jag måste ändå medge att jag tilhör de som tycker at det är ett fullkomligt värdelöst tankesätt. Det är också lite så jag ser på nyårslöften. Eller det är min uppfattning iallafall. 
Det går liksom inte att tvärt bryta ett beteende på två sekunder - vilket är vad tolvslaget faktiskt handlar om, bokstavligen - utan att falla tillbaks i gamla vanor igen. För vanor är ju just det; någonting som är intränat/inpräntant/vad helst man vill kalla det. Det tar tid. 
Sen ska vi inte glömma bort att nyårslöften och förhoppningar såklart är två olika saker, så för den som har fått uppfattningen om att jag redan har förkastat 2015 kan jag meddela att det är en något snedvriden tolkning. För egen räkning så har jag väldigt stora förväntningar och gigantiska förhoppningar på det här året, vilket jag har haft i ungefär två år nu. 
Jag tror någonstans att nyårslöften är någon sorts förskönande täckmantel gällande våra missnöjen gentemot oss själva. Hata mig för att jag just skrev det svart på vitt, men jag tror verkligen det. Man får tycka vad man vill om I-landsproblem och dess utsträckning, men i min mening så är det just vad detta grundar sig i. Det är ingen nyhet att vi lever i ett snedvridet samhälle med allt vad heter ideal, att passa in, att göra rätt, att hålla sig till normen etc. Så vidare är det inte heller konstigt att vi tar varenda givet tillfälle i akt för att ändra på missnöjen så att vi på något idealbaserat vis än mer ska passa in i "normalfacket". 
Vi ska heller inte glömma bort att ja, dåliga vanor (just nu menar jag hälsofarliga vanor) är dåliga vanor och det är helt fantastiskt om någon där ute tar hälsan på allvar och gör någonting åt vad det nu kan vara, att rivstarta året med ett ljusare "hälsotänk" är på sikt otroligt givande. Som är uppbyggt på sikt. För åter igen så sker förändring inte över en natt. 
Att inte klara av sitt nyårslöfte är ju trots allt något sorts misslyckande, inte nödvändigtvis jorden-kommer-gå-under-type-of-thing, men det är ändå någonting som ger negativa vibbar på den egna förmågan. Och om ett negativt tankesätt någon gång har givit en positiv utgång så - eloge till den som lyckades med det !
 
Detta är någonting som verkligen fascinerar mig och jag skulle kunna hålla på i evigheter, inte nödvändigtvis bara vad gäller nyårslöften utan snarare den här konstanta strävan efter förändring och prestation. För att avrunda detta på ett någorlunda schysst sätt så tycker jag att det slutgiltiga frågan borde lyda: har jag något nyårslöfte ? Nope.