9521

Då var grönansäsonen officiellt slut. 
Vad hände egentligen ? För fem månader sen förstod jag inte riktigt vad jag hade gett mig in på; jag förstod varken vilken otrolig chans jag hade fått och inte heller hur mycket jag skulle lära mig om mig själv. Vad jag heller inte visste var hur fruktansvärt jävla mycket skit man förväntas kunna ta bara för att man är iförd arbetskläder. Eller hur mycket folk tror att man vet om en maskin som är åtta meter hög, snurrar fem meter upp i luften och som förmodligen väger sjuhundrafemtiomiljoner ton och som det för tillfället är fel på - bara för att det står Gröna Lund på ryggen. Jag är inte tekniker (det ska vi nog tacka gudarna för) och kommer heller aldrig att vara. 
Vad som där emot är fantastiskt underhållande och bara otroligt underbart är alla rent ut sagt dumma frågor som folk ställer. Vissa gånger har jag faktiiskt fått fundera över om frågan var seriös eller inte. 
"Hur många är ni ?" Standardfråga. 
Det finns inget ont som inte har något gott med sig brukar det heta, och herregud vilket positivt utbyte jag har fått på kuppen. Det är helt otroligt hur många fantstiska människor det kan finnas på en och samma arbetsplats, och hur mycket man kan lära av varandra. 
Vad jag är väldigt tacksam över är hur mycket jag har lärt mig ifrån olika gäster. Svårt sjuka barn som har sån fantastisk livsglädje är något alldeles speciellt, ett möte på trettio sekunder förändrar resten av dagen. En tapper liten kille speciellt; han var förlamad i båda benen och satt då i rullstol, jag han möta honom två gånger under dagen då han åkte både blå tåget och barnradio. Han hade sån självinsikt och ett fantastiskt tålamod gentemot sig själv; han förklarade och berättade gärna för mig vad han behövde göra och varför och hur besvärligt det faktiskt var att inte kunna gå. Men ändå var det någonting han hade funnit sig i och insett att det var så det skulle vara för honom. Helt fantastisk kille, och jag kan inte mer än att verkligen hoppas på att allt går bra för honom. 
Att inte ha morgonsamling 15.45 på torsdag kommer kännas otroligt konstigt, jag måste nog erkänna att jag kommer sakna standardöppningen; "God morgon allihopa och välkomna till jobbet !" "Morgon !? Klockan är faktiskt 15.45 ??" Standard. 
Fågeläggen vid bläckfisken var också något utöver det vanliga, det var alltiså en fågel som hade lagt ägg i en utav blomkrukorna inne på området, och där låg den och ruvade. 
"Ni är två stycken va ?" "Japp." "Toppen, kan någon utav er lösa en tp på barnradio ?" *Ähh nej tack*
#visomälskarbaarnradiobilarna
Legenden lyder; du förstår inte barnradiodeppen förens du varit där. SANT. 
 
Än en gång; TACK till alla som har gjort denna sommaren till något alldeles speciellt. Ni är stjärnor hela bunten. Nu laddar vi batterierna och kör en "samma tid samma kanal" om sju månader igen !

Throwback

En gränd på Kreta
 
Om nio dagar bär det av mot Samos för min del. Tredje året i rad som grekland står på schemat. Det är någonting med Grekland som är helt fantastiskt, sådär charmigt som bara Grekland(s öar) kan vara. Någonting som där emot inte är lika charmigt och som verkar vara näst intill omöjligt att vänja sig vid är alla djur som springer runt på gatorna. Nu ska inte detta bli något blödigt inlägg om hur tragiskt det är för då lär vi alla bli smått deprimerade, men tänk vad galet det är och vad olika syn vi har på djurs värde och vad jag förmodar, deras karma. 
 
Anyways, Grekland it is och om jag känner mig själv rätt så börjar jag väl packa imorgon eller liknande.
 
CHEERS !

Everyone is fighting a battle you know nothing about

Jag har länge tänkt på och reflekterat över hur lite vi egentligen vet om de människor vi har omkring oss. Att vi kan vara så otroligt snabba på att döma folk utifrån vad de berättar om sig själva eller vad de gör; det här måstet att kunna dela in folk i fack är ju något skrämmande tycker jag. Det finns ett citat som de flesta säkert känner till: "never judge a book by its cover", och det är verkligen ett citat som är så sant. Tänk vad mycker man missar genom att välja bort en bok med ett tråkigt omslag, eller hur mycket man faktiskt kan lära sig och komma till insikt med genom att ge boken en chans. 
Tänk vilket otroligt kontrollbehov människan har, vilket är någonting vi kan konstatera tycker jag. Jag undrar vad som skulle hända om jag gick till jobbet imorgon, och släppte en bomb ? Om jag drog fram den sidan av mig som jag egentligen vill (läs: försöker) glömma. Nu är det ju inte direkt så att det är någonting som är hemligt eller att jag lever "under cover" då det sulle vara OTROLIGT korkat att skriva såhär, utan jag tänker mest högt. Jag tror att vad man väljer att berätta om sig själv är undermedvetet (eller varför inte medvetet) noga utvalt för att passa i stunden. Kanske handlar det också om personig utveckling, alltså vilken sorts acceptansnivå man har kommit till i livet. Kan också jämföras med insikter. (FYI så tänkte jag just stava "jämföra" *gemföra").
(Hej jag är kbt-skadad, fackindelning it is.)
  
Vad jag också har tänkt på är hur otroligt snabba vi är när det kommer till att döma folks svagheter, vilket just slog mig säkert är en anledning till varför svenskar är så otroligt tillbakadragna. Vi är helt enkelt rädda för att bli bedömda utifrån vad vi kan/inte kan göra. (Och där fastslog jag just teorin till varför svenskar är som dem är.  You're welcome.)  Nej men om vi tar t.ex. någon som träffar en psykolog/terapeut/what ever (ursäkta om du (psykologen/terapeuten) blev något förolämpad för att jag inte vet skillnaden på en terapeut och en psykolog. (Värt att tillägga är att jag gillar paranteser.)) - varför inte ta mig själv som exempel - så är det en otrolig skillnad på om man berättar/inte berättar om man träffar en psykolog eller inte. Varför ? Min teori är helt enkelt väldigt simpel; psykolog som begrepp förknippas som någonting som kan relateras till svaghet, jag menar vem skulle gå till en psykolog om livet var perfekt ? No one. Att erkänna sig svag är inte så himla positivt i dagens samhälle. Svagheter är någonting som gärna klanckas ner på (SPECIELLT I SKOLÅLDERN BELIEVE ME I'VE BEEN THERE) vilket man vill undvika till varje pris, och då är ju den här psykologkontakten ingenting man gärna berättar om. Det i sin tur leder till att man låtsas leva ett perfekt liv utåt sätt för att ingen ska märka att det är mänskligt att ha svagheter och så tror man att alla svagheter utrotas vilket de inte gör utan bara blir fler och sen, BAAAM. Jordens undergång. De två sista meningarna kan ha varit något överdrivna.
Det pratas ofta om fasader. Alltså inte fasader som i husfasader utan snarare mentala fasader. Det är helt klart någonting som begränsar oss. Tänk vad fantastiskt det hade varit om alla kunde rucka lite på sina så strategiskt uppbyggda fasader och låta medmänskligheten (som faktiskt exiterar) komma innanför skalet. Tänk vad vi begränsar oss själva, till varje pris. Dock är det väl inte så värst medvetet, men utifrån den medvetenhet vi är medvetna om så tror jag att vi är ganska omedvetna om vad vi faktiskt missar.(ERROR).
 
För att på ett slut på denna röra vill jag wrap'a ihop detta med att, på ett rätt djupt plan, säga att du aldrig kan veta vad en människa har varit med om. Du vet ingenting om vad som finns i bagaget och bör därför inte bete dig som att du vet det. Vad jag menar är att vi tillsammans borde tänka på hur vi behandlar varandra, alltså på vilka slutsatser vi drar i försöket att förstå oss på någon. Personen du sitter brevid på bussen imorgon (ångest, right ? Lack of personal space) kan ha bevittnat ett mord, just förlorat någon, blivit utsatt för något fruktansvärt eller levt ett helt fantastiskt liv. Surkärringen i kön har säkert ett bagage som skulle få dig att tappa hakan, han som står intryckt i hörnet på pendeln har just blvit utsatt för ett övergrepp och lilla uppkäftiga tjejen på gården har växt upp utan närvarande föräldrar. Jag tycker iallafall att deta är tänkvärt, och jag tycker att alla borde ta sig en funderare. Eller iallafall ha facit i hand nästa gång någon dömmer någon. 
Tack för mig.
 
(Detta är  i särklass det rörigaste inlägg jag någonsin har publicerat i min karriär som framgångsrik bloggerska. Ursäkta mig. Ursäktad ? Ja, på eget initiativ.)
(FYI 2.0: jag hade faktiskt en väldigt bra psykolog, med det sagt betyder det inte att jag gillar kbt-tänket. Inte ett dugg faktiskt. Quoting Maryl Streep: "God, I'm so glad that part of my life is over. Seriously. I do not miss it, at all !")