It happened

Hur sammanfattar man sju månader i ett inlägg?
Jag vet inte.
Men jag vet att allt och inget har hänt. Jag har gått och blivit löpare bara sådär - vem kunde någonsin tro det? - och det är något som räddar mig från stressen på en daglig basis, i och med det har jag avverkat mitt första lopp med det andra om ett par veckor; jag skulle vilja säga att jag med mitt mindset blivit frisk från min ätstörning, inget man skyltar med bara sådär kan man tycka - och då får man tycka det. En sjukdom oavsett psykisk eller fysisk är lika jävlig, och en milstolpe som denna är värd att skylta med. 
Jag har lärt mig hur mycket som helst om intellekt och biologiska mekanismer som typ är det mest intressanta någonsin. Det är så mycket som folk i allmänhet borde få lära sig som skulle underlätta så mycket för alla. Mer om det någon annan gång. 
Jag har en vision om att kunna göra vad jag vill när jag vill, och med det kommer också att vara ekonomiskt oberoende. Och under den rubriken passar en del roliga projekt in som endast är i uppstartsfasen nu så det blir mer om även det vid ett senare tillfälle. 
Cheerleadingen rullar på. Vi hade en minst sagt tuff start men nu börjar saker falla på plats och det känns riktigt roligt. 
 
 
 
Visioner. Jag har massor av visioner. Jag har hittat ett state of mind som tänker mer ur ett globalt och analytiskt perspektiv vilket gör att jag fått en hel del nya synsätt, mycket har säkert också att göra med att jag äter ordentligt så att hjärnan kan använda all kapacitet så att säga. Men det är häftigt - och samtidigt skrämmande - att inse sådant som har med mänskligheten att göra, hur små vi egentligen är, hur styrda vi är av samhället EGENTLIGEN etc. Inte för att vara den som är den, men jag tror att jag kommer lyckas med något spektakulärt i framtiden. Det är något som indikerar på det.
 
Nog om det.
Ha det fint hörrni.
 

Time flies

Long time no see. Wow.
Mycket  har hänt sen sist. Mycket har hänt. Men, mycket är inte intressant.
Cheermässigt är det fullt upp, både två och tre tävlingar är avverkade, nu med sikte inställt på först Norge och sedan RM, men jag har all tro i världen på att kidsen kommer klara av allt galant. På något sätt går året mycket snabbare när man har cheerleadingen att gå efter: på hösten vet man att terminen nästan är över i höjd med gymnastiklägret för att sedan köra störtlopp till juluppvisningen och, vips, så var hösten över. På våren flödar tävlingsförfrågningar, programfixet blir så intensivt att träningarna och veckorna flyger förbi och helt plötsligt är 3 av 4 tävlingar avklarade och när den fjärde kommer är terminen slut - och där med skolan. Yes, det är såhär jag överlever skolan, feel free to follow.  
Det var nog inte många som trodde på mig när jag sa att jag skulle börja plugga igen, knappt jag sjäv, och än mindre att jag skulle klara av att fullfölja det. Med det sagt har jag ungefär ett år kvar tills jag är klar, men jag tror verkigen att jag fixar det. Jag vet att jag kommer fixa det. Jag har insett att jag inte kommer någonstans om jag inte tar mig igenom detta, och nu har jag ett mål med siktet inställt så det gör ju det hela så mycket enklare.
 
I övrigt bär det av till både Norge och Danmark nästa månad, och berörda veckor råkar avlösa varandra. But it'll be fun. 

Framtidsplaner

Jag vill så mycket.
Jag vill göra så mycket och jag vill skaffa mig erfarenheter som ger mig mer än vad min nuvarande vardag kan ge mig. Men jag tar för stor hänsyn till vad alla andra tycker. 
Jag hatar att misslyckas. Alltså jag HATAR det. Och i min mening är hela grejen med att Australien inte hände ett av de största misslyckanden jag, förmodligen, någonsin kommer skåda. Just i det lägger jag inte så mycket vikt i vad andra tycker och tänker för att nästan alla försöker få in mig på ett spår som jag inte vill veta av. Vad jag där emot bryr mig alldeles för mycket om är vad folk kommer tycka om det skulle vara så att jag vill göra någonting liknande igen.
Jag har sjukt höga ambitioner, och jag tror att man lär sig så mycket mer av erfarenhet än av teoretiskt lärande. Därför vill jag göra så mycket. Jag har en tanke om att man lär sig av sina misstag, vilket betyder att jag inte lär göra samma misstag igen. Jag har inga planer på att åka till andra sidan jorden i fel tid för att mina prestationskrav säger att jag borde göra det, där emot har jag en tanke om att göra det jag vill göra. Oavsett hur fel det gick första gången. Jag tänker inte ens försöka förklara allting som gick fel och hur fel förutsättningarna var när jag åkte till Australien för att det finns det ingen mening med, där emot tror jag att jag har alla chanser i världen att få det rätt nästa gång. 
 
 
Om inte annat behöver jag bevisa för mig själv att jag kan. Jag kan inte bara ge upp. Jag behöver boosten av att slutföra det jag vill, och inte bara göra som alla andra säger. Jag måste sluföra det jag har börjat på, även om det är så att jag avslutar det på ett helt annat ställe än vad som var tänkt från början.