Rambling

Då så, då var jag igång igen !
Inte mycket har hänt på Australienfronten sen sist, men allt kan ju faktiskt inte gå i raketfart hela tiden. I övrigt har jag nu gjort mig mer eller mindre hemmastadd på Hamley's i Nacka, julruschen har dock inte dragit igång än så det har inte varit jättemycket att göra men det är kul iallafall ! Vad som är mindre smickrande är att springa runt i en stinkande nalledräkt. Vad som lär vara allmänt känt vid det här laget är att jag är livrädd för allt som är utklätt; sätt på dig en clownnäsa och jag springer åt andra hållet. Så att titta sig själv i spegeln med dräkten på var väl mindre genomtänkt. Vad som också är rätt absurt är att jag typ fick panik när en kollega drog på sig huvudet och var då "komplett", jävlar vad obehagligt det var. Jag som trodde att jag var botad efter en säsong på grönan, men icke. 
But oh well... I övrigt händer det inte så mycket just nu. Försöker mest pränta in i min hjärna att det är julafton om en månad och där med att julkänslan borde infinna sig ungefär nu vilken den inte gör. Men allting tar sin tid, eller vad är det man säger ?

Cheers peeps !
 

No one has to listen or embrace my decison

Inte en kvart passerar utan att jag tänker på eller planerar någonting inför Australien. 
(Jag antar att detta nu blir min officiella Australien-blogg.)
Min plan är att åka. Min plan är inte kanske, inte om, inte vi får se. Utan det ÄR så. Det är många gånger jag har sagt att jag ska göra saker, att jag varit "stensäker" och redo att smasha det utan att någonting har hänt. 
Så här är det; jag har länge trott mig veta vem jag är, vad jag vill och att alla mina val i livet har varit i förmån för mig själv. Vilket egentligen inte har varit fallet. Det har endast och enbart varit en fasad och ett sätt för mig att klara av livet. Jag har gjort dumma, korkade och vissa gånger rent av idiotiska val för att jag har - någonstans i den världen jag levde i - trott att det har varit bra. Att det ska gynna någon, kanske inte mig sjäv i första rummet, men någon. Den världen levde jag i till och med i början på 2014. Det kom en dag då jag rent av bestämde mig för att ändra på den situationen jag då befann mig i för att den inte var hållbar. Det var någonting som fick mig att inse att det faktiskt bara är jag i hela vida världen som kan ändra på mig. Både vad gäller min egen självbild men också hur jag såg på och uppfattade övriga världen och människorna runt om mig. Inte förens då - när jag tog mer hänsyn till mig själv istället för omvärlden - fick jag lite mer insikt i vad jag faktiskt vill med mitt liv. Till exempel att allting inte behöver ske på en gång. Att det är okej att rent av skita i saker för att det inte gynnar en för stunden. (Förnuft people.) För min del handlar det väl mest om att jag valde att hoppa av skolan; inte för att jag var lat utan för att det var alldeles för mycket för mig att klara av just då. Idag kan jag ångra det något fruktansvärt; fast å andra sidan vet jag att det var det jag behövde just då. Jag skulle kunna ägna ett helt inlägg åt varför jag har valt att inte ta tag i det än men det har jag ingen lust med då det är mitt beslut och så är det.
 
 
 
Det är det här jag vill göra, så jag tänker göra det. Australien är långt bort, men lika väl som jag hade kunnat välja att åka till Nederländerna så har jag valt Australien. Det kan tyckas något själviskt: att lämna allting i Sverige för någonting helt främmande på andra sidan jorden, för någonting som jag inte har en aning om. Det är ju inte för inte som jag tycker att det är skitläskigt, men det är just det som får mig att vilja åka ännu mer. Sen är det ju inte heller så att jag ska vara borta för evigt, bara ett tag. 
Jag vill inte leva ett liv som går ut på att inte ta några risker, jag vill inte känna om 20 år när jag har fast bostad och sjuhundrafemtio ungar att jag ångrar någonting som jag inte gjorde för att alla andra sa åt mig att inte göra det. Livet är inte gjort för att leva endast och enbart för svenssonlivet. För vissa kanske det är det, men inte för mig. Jag vill inte gå vägen som alla andra går, jag vill inte vara färdigutbildad och vara redo att jobba för resten av livet när jag är 25. Jag vill lära mig, men inte genom att sitta med näsan i en teoribok. Jag lär mig inte så, jag lär mig genom erfarenhet och det är precis det jag vill uppnå, jag vill få perspektiv på saker. Jag vill se vad övriga världen har att erbjuda, jag vill få förståelse för allt annat som inte finns innanför Sveriges gränser, jag vill lära mig av mina misstag och jag vill kunna se tillbaks på mitt liv och kunna känna att jag inte ångrar ett jota. Jag vill kunna säga och uppmuntra alla knoddar runt om mig att lyssna på sin egen magkänsla; att faktiskt ta steget att göra det man känner är rätt för sig själv. 
Personligen har jag väldigt svårt för när folk använder frasen "jag ska hitta mig själv", det låter så ytligt och tillgjort på något sätt. Men när allt kommer omkring så kanske det är just det det handlar om. Jag menar inte att man ska veta exakt vad man vill med livet; vad man vill utbilda sig till; vart man vill bo; om man ska ha hund eller inte, etc när man kommer tillbaks, utan kanske mera att veta vart man har sig själv och veta vart man står, återigen kan vi koppla det till erfarenhet. Jag tror också att om man har större förståelse för olika kulturer; vet hur de funkar och va de grundar sig etc så tror jag att det är enklare att förstå världen som vi idag lever i. Varför den är som den är. Varför VI har behandlat den på det här sättet.
Jag har insett under mina 19 år och 7 månader på denna planet att livet inte handlar om att lyssna på vad alla andra vill att du ska göra - eller inte göra för den delen; heller inte ta hänsyn till alla andra mer än vad du tar hänsyn till dig själv. Sen är det ju inte är en annan planet jag ska till, det är bara lite längre bort än runt hörnet. Jag tror någonstans att bara man vågar tro på att det man ska göra är genomförbart så är det just det, och går någonting galet så gör det väl det. Vad vi alla verkar glömma bort titt som tätt är att även fast man flyttar till andra sidan jorden så finns det ju faktiskt människor där också. De kanske inte pratar samma språk som du, eller ens har samma tro som du har, men for god sake i grund och botten så består vi alla av kött och blod och är lika mycket människa som någon annan. 
Detta blev väl lite av ett öppet brev till de som inte tycker att jag ska ge mig iväg (hej mamma, hej pappa, och hej alla andra). Och sen å andra sidan så är tiden här på jorden kort, så varför inte göra så mycket som möjligt av den ?
Mina föräldrar har alltid uppmuntrat mig att jag ska göra det jag vill, så nu antar jag att jag gör just det. Men än så länge så är det ju faktiskt ett tag kvar, so there's no need to freak out people.