"Every day say to yourself 'this future is for me'"
Tänka sig att det nu är 46 dagar kvar till avresa. 46. Det var ju 98 nyss.
Igår upplevde jag en smärre existenskris tror jag, det var som att ett stort frågetecken som skrek "Vad fan håller du på med!?" flög över mig och nästan rotade sig, som ytterligare ett försök i att få den där lilla tvivlande delen inom mig att ta överhand. Den lyckades nästan.
Någonstans tror jag att jag skulle bli mer rädd om jag inte kände såhär, det är nog mer än väntat att man ska freak'a när allt tryggt ska lämnas för någonting helt främmande. Det är som att ju närmre jag kommer, ju mer rädd blir jag för situationerna som jag övertygar mig om att jag faktiskt kan sätta mig in i.
6 veckor.
Jag känner mig fullkomligt trygg med tanken på att jag trots allt har hittat en helt fantastisk familj, nu känner jag dock att jag hade uppskattat att de bodde lite närmre. Jag vet inte varför, men förmodligen för att 'andra sidan jorden' skrämmer skiten ur mig. Jag har insett att ju mer tiden går och ju närmre avresa jag kommer, ju viktigare är det att alltid ha någonting att göra. Jag kan inte längre sitta och göra ingenting, för då blir jag galen. Jag tänker för mycket och försöker hitta lösningar till problem som inte ens har uppstått, och som förmodligen inte kommer att uppstå för den delen heller. Så lösningen är helt enkelt att jag konstant försöker lära mig saker. Igår kväll satt jag i timmar och läste om, och försökte förstå, cancer och allt vad det innebär. Ju mer komplext någonting är ju mer spännande tycker jag att det är, så jag har nog att göra ett tag. Och som grädden på moset så läser jag en kurs i advanced nutrition på kvällstid, vilket är sjukt intressant. Med facit i hand och miljarder studier till mitt förfogande så är det helt sjukt hur mycket sjukdomar och liknande som kan förebyggas bara genom korrekt kosthållning (någon som antecknar eller ?).
Jag inser också - ju närmre jag kommer - att jag har så mycket saker som behöver fixas, men som inte går att ta tag i förens om ca 5 veckor. Jag har ett konstant moln fyllt med att-göra-saker hängandes över mig 24 timmar om dygnet vilket inte gör omständigheterna bättre. But oh well.
Men alltså jag är så otroligt exalterad ! Trots resfeber och likande så har jag så svårt att förstå att detta är på riktigt. Tänka sig att det har gått 6 år sen jag först började fundera på detta. 6 år. Och nu är det som sagt 46 dagar kvar. Jag ska skype'a med kidsen imorgon, det kanske gör det hela lite mer riktigt.
