A dream is a wish your heart makes

Sitter just nu och knaprar nötter och försöker mest banka in i mitt huvud att jag i princip har fått ett ja. 

"We're very keen to have you come and stay with us." That happened. 

Så nu hänger typ ALLT på att jag ska våga bestämma mig. Visserligen så har jag väl redan det, jag vet att det är det här jag vill göra, men det är så stor skillnad på "jag ska bara våga bestämma mig" och "jag har bestämt mig".

Juni blir det. Canberra blir det.

Den här familjen är den första jag pratade med, och tänk att det ett halvår senare är dem jag trots allt slutar med. "Ta aldrig första bästa." Det mina vänner är jag inte beredd att skriva under på, men där emot att "gå på magkänslan" är så jävla sant. Det har verkligen känts så rätt från dag ett. 

 

GAAAH. The excitement is freakin' real.

Allt bara skriker perfect match. Jag vet att alla har brister och att livet inte blir någon "perfect teenage dream" bara för att jag tar mitt pick och pack till andra sidan jorden; men det säger liksom klick, klick, klick på alla fronter. 

 

Nästa steg blir förmodligen att inse att Juni är runt hörnet. I princip har jag väntat i 6 år på det här. 6 år. Jag har vetat hur länge som helst att det är det här jag vill göra, men det har alltid varit 'sen'. Det där 'sen' är snarare 'snart' och rätt vad det är kommer det vara 'nu', för att sen bli 'förut'. Hjälp alltså. Mitt i allt det här har jag en jävla framtidsångest som bara skriker "TA TAG I MIG", men jag tror att den får skrika lite till. Något år eller så.

 

Sen ska vi heller inte prata om att ens ta sig dit. Jag menar det längsta jag någonsin har åkt själv är till Kalmar. Med buss. Det tog ca 6 timmar. Go hard or go home heter det va ? 29 timmars flyg och tre byten blir säkert fantastiskt. Worry later.

 

Tack för mig.