Faith over fear
What if this is the wrong choice?
Ibland känns det så fel, sådär otroligt fel att jag tror att jag blivit galen; det känns fel att släppa allt för någonting helt främmande på andra sidan jorden; fel för att det inte är det här jag "borde" göra för att hålla mig till det 'normala'; fel för att detta är fullkomligt utanför min comfort zone. Vissa dagar vill jag inte.
Det går aldrig mer än några timmar utan att jag på något sätt försöker sätta mig in i eller föreställa mig hur det är att göra alla vardagliga saker, fast i Australien. Och det är läskigt. Det är läskigt för att det är så likt, men ändå så fruktansvärt olikt. Det är läskigt för att det är på andra sidan jorden. Och just det - på andra sidan jorden - skrämmer mig mest, för att jag egentligen inte har en aning om vad det betyder. Jag vet så mycket att det tar 30 timmar att komma till slutdestinationen, och jag vet att det är länge, men mer vet jag inte. Vad i hela världen ska jag till Australien och göra ? Och det är just det - att haka upp sig på liknande saker, som gör det ännu mer skrämmande.
Men när allt kommer omkring så är det just det som är min absoluta drivkraft. Faith over fear. Jag kan inte ens räkna alla de gångerna som jag har låtit rädslan äta upp mig inifrån; fått mig att strunta i saker för att det har varit utanför min comfort zone. Och tänk att det är det - just det - som driver mig. Jag tänker inte låta rädslan stoppa mig den här gången. Jag kan inte låta rädslan stoppa mig. Jag har drömt om det här sen jag var 14. Till och med under tiden då livet var en svart sörja, så drömde jag om det här. Jag har tänkt, planerat, funderat, förställt mig och varit exalterad i 6 år - varför skulle jag fega ur nu ? Det skulle ju vara att avsiktligt snubbla på målsnöret.
Att jag skulle hålla mig till normen var nog vad alla trodde. Inklusive jag själv. Att jag skulle ha tagit studenten och just i detta nu pluggat på högskola var nog vad alla trodde, inklusive jag själv. Men det blev inte så. Någonstans intalar jag mig att jag lyssnade på mig själv, någonstans i kaoset där jag inte ville annat än att gå klart gymnasiet, så intalar jag mig fortfarande att jag gjorde rätt för mig. Kanske gjorde jag det, kanske inte. Jag vet inte. För första gången på väldigt länge kan jag säga att det här - att flytta till andra sidan jorden och installera mig i någon annans vardag - är rätt. Det är så rätt. Jag vet det för att någonstans långt inom mig skriker en längtan om att få göra vad jag vill; för att det är rädslan som driver mig; för att det är en dröm som går i uppfyllelse; för att jag inte på något sätt vet vilka bokstäver jag ska kombinera för att någon annan ska få chansen att förstå hur otroligt exalterad jag är.
Det kommer nog ta ett tag tills jag har lyckats reda ut om det är galen jag är, eller om det är någonting helt annat. Uppenbarligen har jag ju inte lyckats reda ut det här, så det är nog bäst att jag tar min resväska och styr stegen mot sydligare breddgrader iallafall.
