Remember why you started
98 dagar till avresa och tiden försvinner snabbare än aldrig förr.
Jag har inte funderat så mycket, för att just det gör mig så stressad. Men vad jag där emot har tänkt på är att detta är helt galet. Och att det faktiskt är på riktigt, det handlar inte längre om "någon gång i framtiden" utan faktiskt om 98 ynka dagar.
Jag är inte rädd för att någonting ska gå galet, och jag tror absolut inte att den familjen jag ska till på något sätt är galna. För då skulle jag inte åka. Jag tror stenhårt på att magkänslan och "overall impression" säger det mesta, genuina människor lyser liksom igenom på något sätt. Såklart är ingen perfekt och alla har vi brister och är präglade av olika sätt att se på saker och ting, men jag är nästan löjligt övertygad om att detta kommer bli jättebra.
Sen ska jag självklart inte försöka dölja att jag är snudd på livrädd, för det är jag verkligen. Jag har många gånger funderat på om jag verkligen gör rätt för mig, eller om detta bara är ett sätt att försöka få svar på och lösa någonting annat (mig själv alltså), men tänk att varje gång så inser jag att; nej det är det inte, det är någonting mycket mer komplicerat än så.
Jag vill lära mig. Jag vill lära mig allt. Om allt.
Jag vill få perspektiv på saker och ting, jag vill kunna berätta historier baserade på erfarenhet och inte teoretiska slutsatser hämtade ifrån en dammig bok. Världen är till för att utforskas, och ju mer erfarenhet man skaffar sig, ju rikare blir man. Och vet ni vad ? Jag ska bli stenrik.
Jag har länge tänkt och trott att det enda rätta är att gå ut gymnasiet, plugga till något riktigt fancy, köpa ett hus i utkanten av staden, leva "svenssonlivet" (no such thing) until the very end. Men tänk att jag äntligen har insett att det inte alls behöver vara så. Det passar säkert många, och det tilltalar säkert många, men det varken passar eller tilltalar mig - just nu. Jag vill plugga till något riktigt fancy, men innan det ska jag skaffa mig kunskap som är obetalbar; historier som aldrig kommer dö ut; bilder av dyraste guld and memories for life. (Fast vad jag mest ser fram emot är dialketen, HAHA.)
Som sagt, 98 dagar och tiden flyger förbi. Det är mycket som ska hinnas med; projekt som ska både startas och slutföras, innan avfärd. Rätt vad det är kommer jag stå där och inte riktigt förstå vad som hände, utan att riktigt förstå att jag ska flytta till andra sidan jorden. Om 100 dagar har jag sovit min första natt i huset, förmodligen blivit väckt av en liten tjej som vaknat alldeles för tidigt på morgonkvisten - och undra vad som hände. Men tills dess ska jag tagga till med alla krafter jag har, för det är ju så att jag måste genomlida 27h flygning innan jag ens är där.
