When all is said and done
Jag vill ta bort det. Jag vill inte ha det där.
Lucy Spraggan har spelat konstant i mina hörlurar; hennes fantastiska låtar har skänkt mig så mycket hopp och excitment ändå sen jag på riktigt började planera för Australien.
Hon har inte fått spela en ton på snart tre veckor.
Jag kan inte tänka på vad jag egentligen skulle ha gjort nu; jag kan inte lyssna på de finaste låtarna genom tiderna för att de river sönder mig. Jag kan inte tänka alls för det i sig tar sönder mig. Ändå kan jag inte sluta att kontatera att jag faktiskt har kastat mitt livs chans över bord.
Jag kan inte för mitt liv förstå vad fan det var som hände. Jag vet att allting helt och hållet ligger på mig och att det inte var någon annan än jag som tog beslutet och att det är jag och bara jag som måste stå för det - vilket jag gör - men jag måste få reflektera över det som i princip har varit mitt livs mål, men som inte hände.
Jag vill ha det ogjort.
Jag önskar så att jag hade kunnat se lite längre än vad näsan räckte, ha varit realistisk. Jag var inte det. Nu i efterhand vet jag att jag inte var det, men jag ville inte förstå det då. Jag ville inte se att jag inte skulle klara av det.
Jag ångrar det inte. Jag ångrar inte att jag hittade världens finaste familj (♥♥♥); att jag har insett hur mycket man lär sig bara av att flyga (tvärs över jorden) själv; allting som jag har lärt mig på vägen. Det gör på riktigt ont i mig när jag tänker på att jag faktiskt lämnade dem.
Jag vill ha det ogjort.
Det är så mycket som pågår i mig. Så mycket tankar och funderingar så hälften vore nog.
Om jag inte kände mig vilsen innan, så kan jag lova att jag gör det nu. Jag vet liksom inte vilken ände jag ska börja i. Vart jag ska börja. Varför jag ska börja i någon ände.
Min hjärna är ett enda stort garnnystan för tillfället. Jag har så svårt att förstå hur någonting kommer se ut i framtiden utan den här erfarenheten som jag har räknat så självklart med.
Men jag antar att detta bara är en fas. Jag hoppas att detta bara är en fas.
