Fritt för tolkning
Ibland får jag så otroligt ont i hjärtat.
Sådär så att det skaver ända in själen, nästan så att det värker ända ut i fingertopparna.
Idag fick jag det. Jag har det fortfarande.
Jag vill bara rycka tag i närmsta mänskliga varelse och skrika ut allt jag känner; att vi tillsammans måste rycka tag i det vi kallar samhälle och att vi alla måste ta vårat ansvar.
Jag ser det på så långt avstånd. Det är som att den lilla själen inte ens behöver komma fram runt hörnet innan det känns. Att möta de där ögonen gör så ont. Att gå förbi de där ögonen gör ännu ondare. De skriker hjälplöshet. Det är det där blanka som skrämmer mig. De där blanka ögonen som nästan förskräkt synar mig på en halv millisekund; som egentligen inte skriker annat än "hjälp".
Jag mötte de där ögonen idag. Och likt förbannat - och likt alla andra - gick jag förbi dem.
Sättet axelväskan snett hänger över den lilla kroppen, och något rytmiskt slår mot baksidan av låret - ofta prytt med ett par säckiga och något smutsiga jeans - känns så karaktäristiskt.
Ibland ser man på så långt håll när något är fel. När allt är fel. När det har gått så fel att ögonen blivit blanka och rent av tomma. När det enda ögonen skriker är hjälp. Det gör så ont i mig för jag vet hur ont det gör i den där lilla själen som alla - inklusive jag själv - såg förbi.
Vad är det egentligen som krävs för att man som medmänniska ska våga göra något ? Hur många blåmärken hinner man gå förbi innan spjutet liksom sätter sig så djupt in i själen, att man vågar reagera ?
Jag vill inte se dem barnen framför mig så fort jag blundar, för det gör så ont i själen. Jag önskar mest av allt att jag kunde spola tillbaks bandet till när de där ögonen gick förbi mig, utan att jag hade låtit dem gå förbi. Det skriker i mig att någon måste rädda den där själen, att de där ögonen behöver få se ljus och färg igen.
Det går så snabbt. Det går så snabbt att gå förbi den där lilla själen; det tar desto längre tid att hinna tänka klart och reagera. Och ungefär då har den där lilla själen redan hunnit vika av runt nästa hörn och försvunnit.
Det gör verkligen ont i hjärtat.
Jag önskar så att jag hade förmågan att kunna spola tillbaks tiden.
Jag förlitar mig på hoppet och önskar att någon ser den där själen.
Tittar in i de där ögonen och förvandlar mitt hopp till räddning.
För hoppet är det sista som sviker.
