Italien
En vecka har redan gått sen jag styrde stegen mot Italien och tog revanshen vid hornen. Sen jag åkte hem från Australien har jag svurit mig blå över att jag bara gav upp sådär. Men, allt har en anledning.
Och allt som är menat att vara kommer alltid att klara sig i slutänden.
Detta är min tolkning på au pairlivet i Florens:
Italien är charmigt. Det är kullerstensgränder och olivträd. Snirkliga vägar. Glass och solsken i mängder. Nya bekantskaper och vänner för livet. Det är tidiga morgnar med barnen som knappt är förståerliga då minstingen inte kan ett ord engelska. Men, på något sätt lyckas vi ta oss igenom det ändå.
Det är chokladkakor och varm mjölk till frukost. Kolhydrater till lunch och protein till middag. Det är att inte bli förstådd, men ändå betrodd. Det vilar ett stort ansvar på mina axlar dagarna i ända. Deras fina.
Det är skratt och grått. Olivolja och bröd. Större och mindre utflykter. Det är svettlukten som osar över en så fort någon vänder sig om. Det är alla husmödrar som står inne på pizzeriorna och serverar med ett leende. Att parkera sina kundvagnar hej vilt inne på affären - gärna mitt i gången. Inte en enda höjer på ögonbrynen.
---
Florens.
Vackra Florens.
Utsikten var fenomenal, backen upp var raka motsatsen.
---
Nästa stop blir Venedig, till helgen.
Ha det fint hörrni.
