Everyone is fighting a battle you know nothing about
Jag har länge tänkt på och reflekterat över hur lite vi egentligen vet om de människor vi har omkring oss. Att vi kan vara så otroligt snabba på att döma folk utifrån vad de berättar om sig själva eller vad de gör; det här måstet att kunna dela in folk i fack är ju något skrämmande tycker jag. Det finns ett citat som de flesta säkert känner till: "never judge a book by its cover", och det är verkligen ett citat som är så sant. Tänk vad mycker man missar genom att välja bort en bok med ett tråkigt omslag, eller hur mycket man faktiskt kan lära sig och komma till insikt med genom att ge boken en chans.
Tänk vilket otroligt kontrollbehov människan har, vilket är någonting vi kan konstatera tycker jag. Jag undrar vad som skulle hända om jag gick till jobbet imorgon, och släppte en bomb ? Om jag drog fram den sidan av mig som jag egentligen vill (läs: försöker) glömma. Nu är det ju inte direkt så att det är någonting som är hemligt eller att jag lever "under cover" då det sulle vara OTROLIGT korkat att skriva såhär, utan jag tänker mest högt. Jag tror att vad man väljer att berätta om sig själv är undermedvetet (eller varför inte medvetet) noga utvalt för att passa i stunden. Kanske handlar det också om personig utveckling, alltså vilken sorts acceptansnivå man har kommit till i livet. Kan också jämföras med insikter. (FYI så tänkte jag just stava "jämföra" *gemföra").
(Hej jag är kbt-skadad, fackindelning it is.)
Vad jag också har tänkt på är hur otroligt snabba vi är när det kommer till att döma folks svagheter, vilket just slog mig säkert är en anledning till varför svenskar är så otroligt tillbakadragna. Vi är helt enkelt rädda för att bli bedömda utifrån vad vi kan/inte kan göra. (Och där fastslog jag just teorin till varför svenskar är som dem är. You're welcome.) Nej men om vi tar t.ex. någon som träffar en psykolog/terapeut/what ever (ursäkta om du (psykologen/terapeuten) blev något förolämpad för att jag inte vet skillnaden på en terapeut och en psykolog. (Värt att tillägga är att jag gillar paranteser.)) - varför inte ta mig själv som exempel - så är det en otrolig skillnad på om man berättar/inte berättar om man träffar en psykolog eller inte. Varför ? Min teori är helt enkelt väldigt simpel; psykolog som begrepp förknippas som någonting som kan relateras till svaghet, jag menar vem skulle gå till en psykolog om livet var perfekt ? No one. Att erkänna sig svag är inte så himla positivt i dagens samhälle. Svagheter är någonting som gärna klanckas ner på (SPECIELLT I SKOLÅLDERN BELIEVE ME I'VE BEEN THERE) vilket man vill undvika till varje pris, och då är ju den här psykologkontakten ingenting man gärna berättar om. Det i sin tur leder till att man låtsas leva ett perfekt liv utåt sätt för att ingen ska märka att det är mänskligt att ha svagheter och så tror man att alla svagheter utrotas vilket de inte gör utan bara blir fler och sen, BAAAM. Jordens undergång. De två sista meningarna kan ha varit något överdrivna.
Det pratas ofta om fasader. Alltså inte fasader som i husfasader utan snarare mentala fasader. Det är helt klart någonting som begränsar oss. Tänk vad fantastiskt det hade varit om alla kunde rucka lite på sina så strategiskt uppbyggda fasader och låta medmänskligheten (som faktiskt exiterar) komma innanför skalet. Tänk vad vi begränsar oss själva, till varje pris. Dock är det väl inte så värst medvetet, men utifrån den medvetenhet vi är medvetna om så tror jag att vi är ganska omedvetna om vad vi faktiskt missar.(ERROR).
För att på ett slut på denna röra vill jag wrap'a ihop detta med att, på ett rätt djupt plan, säga att du aldrig kan veta vad en människa har varit med om. Du vet ingenting om vad som finns i bagaget och bör därför inte bete dig som att du vet det. Vad jag menar är att vi tillsammans borde tänka på hur vi behandlar varandra, alltså på vilka slutsatser vi drar i försöket att förstå oss på någon. Personen du sitter brevid på bussen imorgon (ångest, right ? Lack of personal space) kan ha bevittnat ett mord, just förlorat någon, blivit utsatt för något fruktansvärt eller levt ett helt fantastiskt liv. Surkärringen i kön har säkert ett bagage som skulle få dig att tappa hakan, han som står intryckt i hörnet på pendeln har just blvit utsatt för ett övergrepp och lilla uppkäftiga tjejen på gården har växt upp utan närvarande föräldrar. Jag tycker iallafall att deta är tänkvärt, och jag tycker att alla borde ta sig en funderare. Eller iallafall ha facit i hand nästa gång någon dömmer någon.
Tack för mig.
(Detta är i särklass det rörigaste inlägg jag någonsin har publicerat i min karriär som framgångsrik bloggerska. Ursäkta mig. Ursäktad ? Ja, på eget initiativ.)
(FYI 2.0: jag hade faktiskt en väldigt bra psykolog, med det sagt betyder det inte att jag gillar kbt-tänket. Inte ett dugg faktiskt. Quoting Maryl Streep: "God, I'm so glad that part of my life is over. Seriously. I do not miss it, at all !")
